Öppnade dörren för att hämta in tidningen och något var i vägen... På handtaget hängde en plastpåse med något tungt i. Tog in den och öppnade den. Beroendehjärnan i mig slog frivolter av glädje. Något fryst? Snabbt ner med det i matlådor. Fast först åkte flera rågade matskedar av min drog automatiskt in i min mun
Jag har lovat att göra grannen en tjänst i några dagar och hon tackade visst med frozen cheesecake och brownie i två stora formar. FAN!
Jag visste bara att jag måste ringa syrran och prata med henne eftersom hon vet vad jag går igenom just nu och hur mycket jag har förändrat mitt liv - och så halkar jag tillbaka såhär!!! :( Hon sa resolut: "Släng det!" Men, så kan man väl inte göra, tänkte jag för mig själv. Det är ju oartigt. Men å andra sidan. Jag vill ju inte ha det! Stoppade formen längst ner i kylskåpet, där jag inte såg den och försökte andas. Jag ska ge bort det.
Sedan var det dags för promenad med hunden och då pratade jag med M om mitt problem. Han har inte förstått hur mycket jag har kämpat med det här, eftersom han inte alls har samma beteende som mig när det gäller sötsaker. Han kan ta några tuggor, stoppa tillbaka glassbyttan i frysen och känna sig nöjd. Jag å andra sidan kan inte hejda mig förrän det är slut. Helst slicka ur den tomma glassbyttan också! Och han ville ha kvar lite, inte ge bort allt. Suck. Jag ger mig. Jag kan bara försöka ändra mig själv. Jag kan inte kräva att han också ska rensa bort allt socker här hemma. Men det är svårt som f-n när jag vet att det finns.
När vi kom hem igen hade jag lugnat ner mig tillräckligt för att få distans till det hela. Jag kan andas igen. TROTS att det står en form brownies i kylskåpet och som M trodde det var "glass" i frysen.
Jag ska inte ha. Punkt.
Jag vet hur bra jag mår utan socker, glass, godis, kakor, bullar, vetemjöl, läsk. Det är vad jag vill uppnå. Ett sockerfritt liv och kommer att skriva mer om det framöver.
