...till att i sommar våga SIMMA! Och han tycker att det är jätteroligt och vågar inte bara haka på mig ut i vattnet, utan även simma och hämta pinnar alldeles på egen hand :D
En mycket stolt matte som skriver det här, kan jag lova :)
torsdag, augusti 18, 2011
Titta han simmar!
Från att ha varit en riktig badkruka - jaja, han har älskat att plaska, men aldrig vågat sig i längre än så här ungefär, som på kortet från ifjol, då blev det läskigt när han inte bottnade...
...till att i sommar våga SIMMA! Och han tycker att det är jätteroligt och vågar inte bara haka på mig ut i vattnet, utan även simma och hämta pinnar alldeles på egen hand :D
...till att i sommar våga SIMMA! Och han tycker att det är jätteroligt och vågar inte bara haka på mig ut i vattnet, utan även simma och hämta pinnar alldeles på egen hand :D
Träningsform för mig?
Nu ni, ska jag börja yoga. 11 gånger blir det med start söndag 28 augusti. En variant som är avstressande där man fyller på med lugn, fokus och energi, enligt Camilla Silver. Jag har testat ett pass tidigare som anordnades av min arbetsgivare, och hölls av denna Camilla. Ovana rörelser och lite fniss blev till en riktigt lugn och skön känsla efteråt och en mycket pigg och klar knopp.
Så det här ska bli riktigt spännande att prova. Det kanske gör susen för min stela kropp och dåliga hållning. Det hoppas jag i alla fall.
Jag har läst att yogans effekt och fördelar bland annat är:
- Bättre sömn
- Ökad rörlighet i leder och muskler
- Starkare och smidigare kropp
- Starkare immunförsvar
- Lugnare, gladare och piggare i sinnet
- Sänker blodtrycket
- Höjer och medvetandegör NU-känslan
- Minskar vikt
- Minskar stress i både kropp och sinne
- Stärker självförtroendet
- Renar kroppen
- Syresätter kroppen
Utställning i stora staden
Kollade nyligen in utställningen NASA: A Human Adventure på Tekniska muséet i Stockholm och nog var det tekniskt allt och mycket intressant. Tre timmar kändes i fötterna efteråt :) Dock kommer jag inte ihåg exakt vad det är jag har fotat på en del bilder :P Borde ha haft med mig papper och penna, men mina händer var fullt upptagna med att tolka till <3 mitt. Om du har lust att titta in du med, visas utställningen till den 6 november 2011.
 |
| NASA: A Human Adventure |
 |
| Star wars-figurer på plats! |
 |
| Bara nördar som jobbar på det här stället, ser det ut som ;) |
 |
| Man visade klipp från rymdfilmer som producerades i början av 1900-talet. |
 |
| Inte så realistiska idag, men säkert spännande på den tiden. |
 |
| Pyjamas, matlådor, serietidningar mm med rymdmotiv, såklart. |
 |
| Nån viktig snubbe :P |
 |
| En modell av en dockningsstation, tror jag. |
 |
| Bäst att inte lida av klaustrofobi i den där... |
 |
| Nosen på en rymdfärja. |
 |
| Som såg ut så här inuti, övre däck. En massa knappar och spakar och reglage. |
 |
| Mysig säng för en astronaut. Kan man sova gott i den där? |
 |
| Toalett, á la astronaut. |
 |
| Magnus djupt koncentrerad på dåtidens uträkningar om drivkraft, omloppsbana mm. |
 |
| Genom hörlurarna kunde man lyssna på information om de olika utställningsföremålen. Här en rymddräkt. |
 |
| Visst blir man sugen? Eller, inte... Rymdmat. |
 |
| Modell av den internationella rymdstationen. |
 |
| Rymddräkt signerad av Buzz Aldrin för ENDAST 15000 kr. Vilket fynd! |
 |
| G-kraftscentrifug för de som ville testa. Ingen av oss den här gången. |
fredag, augusti 12, 2011
Den stora tystnaden
Vem möter man egentligen när man tillåter sig att möta, vara och stanna i tystnaden? Först och främst sig själv och sedan efter det möjligtvis Gud?
Dagens brus av att ständigt vara tillgänglig och uppkopplad mot tv, internet, mobilt gör att man blir så upptagen med allt världsligt, men glömmer man samtidigt bort sig själv? Själen som försöker göra sig påmind inuti? Vill vi verkligen möta oss själva? Vågar vi? Vågar jag? Jag känner en längtan att göra en likadan resa som de fem personerna i dokumentären Den stora tystnaden där första delen av tre visades söndag 7 augusti på Svt2. Skynda er att se första avsnittet på SvtPlay fram till och med söndag 14:e. Efter det läggs nästa avsnitt upp.
Jag vill veta vem jag innerst inne är och om jag skulle klara av att vara tyst i en vecka. Jag känner mig hemma i tystnaden, varken obekväm eller rastlös och tror inte att jag skulle ha några problem med att inte prata. Däremot undrar jag hur jag skulle klara av att vara otillgänglig, icke-uppkopplad mot den yttre världen så länge, jag som ständigt loggar in på facebook för att se vad mina vänner gör, tittar på tv, läser böcker - fast å andra sidan var det helt okej. Man får läsa böcker, vandra, meditera och rita och ha ett samtal per dag med en själslig rådgivare.
Jag tror att det skulle kännas befriande att sitta och äta tillsammans med andra och att vistas bland andra i fullständig tystnad. Man behöver inte fundera på vad man ska säga. Tankarna får vara i fred utan störningar. Inga krav. Men om jag känner mig själv rätt kommer jag att vilja så mycket att det blir ett krav, en vilja att uppleva en förändring inom mig själv, att hitta ett inre lugn. Blir jag besviken om jag misslyckas? Men vad är det inom mig som säger att jag kan misslyckas? Varför inte lyckas? Eller lyckas och lyckas för den delen, en sådan erfarenhet tror jag förändrar en vilket som. Kan man verkligen misslyckas? Några upptäckter borde man ju göra, eller?
Den viktigaste frågan är nog ändå den, om man kan ta med sig det inre lugnet tillbaka till vardagen sedan… När man är tillbaka med alla måsten och krav, både yttre och inre, och saker som ska göras och planeras.
Jag har ju tänkt meditera en stund varje dag efter en medialitetsutvecklingskurs som jag gick med Benny Rosenqvist. Då var jag otroligt motiverad och inspirerad, men sen tog vardagen vid och vad blev det av det hela? Några dagars meditation, men sedan nada. Jag saknar det, men gör inget åt det. Varför? Kan det vara samma sak som att man vet vad som är bra för kroppen - äta nyttigt och motionera - men som är så svårt att utföra i praktiken?
Det ska bli väldigt intressant att se fortsättningen av denna serie, som i alla fall jag inte tänker missa! Titta du med - söndag 18.00 på tvåan.
Dagens brus av att ständigt vara tillgänglig och uppkopplad mot tv, internet, mobilt gör att man blir så upptagen med allt världsligt, men glömmer man samtidigt bort sig själv? Själen som försöker göra sig påmind inuti? Vill vi verkligen möta oss själva? Vågar vi? Vågar jag? Jag känner en längtan att göra en likadan resa som de fem personerna i dokumentären Den stora tystnaden där första delen av tre visades söndag 7 augusti på Svt2. Skynda er att se första avsnittet på SvtPlay fram till och med söndag 14:e. Efter det läggs nästa avsnitt upp.
Jag vill veta vem jag innerst inne är och om jag skulle klara av att vara tyst i en vecka. Jag känner mig hemma i tystnaden, varken obekväm eller rastlös och tror inte att jag skulle ha några problem med att inte prata. Däremot undrar jag hur jag skulle klara av att vara otillgänglig, icke-uppkopplad mot den yttre världen så länge, jag som ständigt loggar in på facebook för att se vad mina vänner gör, tittar på tv, läser böcker - fast å andra sidan var det helt okej. Man får läsa böcker, vandra, meditera och rita och ha ett samtal per dag med en själslig rådgivare.
Jag tror att det skulle kännas befriande att sitta och äta tillsammans med andra och att vistas bland andra i fullständig tystnad. Man behöver inte fundera på vad man ska säga. Tankarna får vara i fred utan störningar. Inga krav. Men om jag känner mig själv rätt kommer jag att vilja så mycket att det blir ett krav, en vilja att uppleva en förändring inom mig själv, att hitta ett inre lugn. Blir jag besviken om jag misslyckas? Men vad är det inom mig som säger att jag kan misslyckas? Varför inte lyckas? Eller lyckas och lyckas för den delen, en sådan erfarenhet tror jag förändrar en vilket som. Kan man verkligen misslyckas? Några upptäckter borde man ju göra, eller?
Den viktigaste frågan är nog ändå den, om man kan ta med sig det inre lugnet tillbaka till vardagen sedan… När man är tillbaka med alla måsten och krav, både yttre och inre, och saker som ska göras och planeras.
Jag har ju tänkt meditera en stund varje dag efter en medialitetsutvecklingskurs som jag gick med Benny Rosenqvist. Då var jag otroligt motiverad och inspirerad, men sen tog vardagen vid och vad blev det av det hela? Några dagars meditation, men sedan nada. Jag saknar det, men gör inget åt det. Varför? Kan det vara samma sak som att man vet vad som är bra för kroppen - äta nyttigt och motionera - men som är så svårt att utföra i praktiken?
Det ska bli väldigt intressant att se fortsättningen av denna serie, som i alla fall jag inte tänker missa! Titta du med - söndag 18.00 på tvåan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)