Vem möter man egentligen när man tillåter sig att möta, vara och stanna i tystnaden? Först och främst sig själv och sedan efter det möjligtvis Gud?
Dagens brus av att ständigt vara tillgänglig och uppkopplad mot tv, internet, mobilt gör att man blir så upptagen med allt världsligt, men glömmer man samtidigt bort sig själv? Själen som försöker göra sig påmind inuti? Vill vi verkligen möta oss själva? Vågar vi? Vågar jag? Jag känner en längtan att göra en likadan resa som de fem personerna i dokumentären
Den stora tystnaden där första delen av tre visades söndag 7 augusti på Svt2. Skynda er att se första avsnittet på
SvtPlay fram till och med söndag 14:e. Efter det läggs nästa avsnitt upp.
Jag vill veta vem jag innerst inne är och om jag skulle klara av att vara tyst i en vecka. Jag känner mig hemma i tystnaden, varken obekväm eller rastlös och tror inte att jag skulle ha några problem med att inte prata. Däremot undrar jag hur jag skulle klara av att vara otillgänglig, icke-uppkopplad mot den yttre världen så länge, jag som ständigt loggar in på facebook för att se vad mina vänner gör, tittar på tv, läser böcker - fast å andra sidan var det helt okej. Man får läsa böcker, vandra, meditera och rita och ha ett samtal per dag med en själslig rådgivare.
Jag tror att det skulle kännas befriande att sitta och äta tillsammans med andra och att vistas bland andra i fullständig tystnad. Man behöver inte fundera på vad man ska säga. Tankarna får vara i fred utan störningar. Inga krav. Men om jag känner mig själv rätt kommer jag att vilja så mycket att det blir ett krav, en vilja att uppleva en förändring inom mig själv, att hitta ett inre lugn. Blir jag besviken om jag misslyckas? Men vad är det inom mig som säger att jag kan misslyckas? Varför inte lyckas? Eller lyckas och lyckas för den delen, en sådan erfarenhet tror jag förändrar en vilket som. Kan man verkligen misslyckas? Några upptäckter borde man ju göra, eller?
Den viktigaste frågan är nog ändå den, om man kan ta med sig det inre lugnet tillbaka till vardagen sedan… När man är tillbaka med alla måsten och krav, både yttre och inre, och saker som ska göras och planeras.
Jag har ju tänkt meditera en stund varje dag efter en medialitetsutvecklingskurs som jag gick med Benny Rosenqvist. Då var jag otroligt motiverad och inspirerad, men sen tog vardagen vid och vad blev det av det hela? Några dagars meditation, men sedan nada. Jag saknar det, men gör inget åt det. Varför? Kan det vara samma sak som att man vet vad som är bra för kroppen - äta nyttigt och motionera - men som är så svårt att utföra i praktiken?
Det ska bli väldigt intressant att se fortsättningen av denna serie, som i alla fall
jag inte tänker missa! Titta du med - söndag 18.00 på tvåan.
