Slut med smygandet

Om det vore lätt vore det ju inget problem. Men det är just det det inte är. Det är så jävla svårt! De där förbannade matlådorna med cheesecake och den där browniekakan som var kvar? Det gick inte att låta bli. Och det skrämmande med det hela var att jag inte brydde mig när jag åt upp allt. Jajamensan - ALLT på en och samma kväll. Nu har det gått några dagar sedan det stora frosseriet hände och jag har funderat hit och dit, men kommit fram till att jag ska sluta dölja, smyga och smussla med sötsaker. Jag berättade för syrran och bara det var ett stort steg för mig. Jag funderade på om jag ens skulle blogga om mitt misslyckande, men jag vill skriva om verkligheten. Hur svårt det är. Att jag inte är duktig jämt. Vissa har fått för sig att jag äter supernyttigt hela tiden och jag får väl skylla mig själv eftersom jag har ätit dåligt i smyg och inte vågat tala om att jag har halkat dit ibland. "Jamen det är väl lika bra att sätta i sig det som är kvar, så är det slut sedan." Dum, dum, dum tanke.

Ont i magen. Sockerrusig. Äcklad. Tung och stel i kroppen. Benen kändes som stockar och ville inte lyda mig på hundpromenaden. Jag märker speciellt nu när jag drastiskt har dragit ner på sötsaker, just hur påverkad min kropp blir när jag stoppar i mig dylikt idag. Kroppen känns blytung och trött. Och det sitter i flera dagar innan jag är mig själv igen. Och det bästa av allt: den hääärliga halsbrännan som ett brev på posten. Den som väckte mig på natten och envist höll mig vaken några timmar...

När jag skulle lämna tillbaka formarna till grannen hade jag inte tänkt igenom vad jag skulle säga, så det blev ett "tack", istället för vad jag egentligen hade tänkt säga: "Det var väldigt snällt av dig, men jag äter inte längre socker och mjöl, så kanske vi bara kan göra varandra tjänster och gentjänster utan att ge varandra bakverk i framtiden. Ok?" Nåt åt det hållet hade jag tänkt säga, men orden ville inte komma över mina läppar. Innerst inne tänker jag att jag i så fall sårar? Att hon skulle bli besviken och stött? Jag vet inte. Jag vet bara att jag MÅSTE säga något nästa gång, för jag kan inte och vill inte gå igenom det här igen. Det går inte.

Syrrans kommentar var så gullig:

Även två steg fram och ett steg bak är ett steg fram.

Fast lite kändes det som efter allt det här: två steg fram och två steg bak - börja om från början, börja om på nytt.